Så här ganska i början på hösten, ganska nära avslutad semester funderar jag på livet. Vad gör jag på vardagarna? Stressar, lämnar, stressar på jobbet, stressar till träning, stressar och hämtar barnen. Är så trött. Jag fastnar i mobilen och låter livet rinna förbi. Låter ju sjukt deppigt men det är bara så det är, den oförskönade vardagen. Ska man verkligen acceptera det?!
I måndags firade vi av en nyförlovad födelsedagsgris som har bestämt sig för att flytta permanent till Kanada. Anledningen? Livet. Bättre livskvalité. Mer tid med barnen. Jag förstår henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar