Nu är minoritetsregeringen döpt i samma dopklänning, samma kyrka och av samma prälle som storasyrran. Det gick väl helt ok. Först skrek Jack när alla började skråla första psalmen. Han lugnade tillslut ner sig efter att jag fick sätta in min reggie-gungning vid altaret. Med Jack i famnen. Ja, då startade en mutad Minea att röja runt och snubblade såklart på nåt heligt trappsteg. Barn nr 2 gråter, genom hela solosången och halva dopet. Hon var ju då mutad med en rolig present med villkoret att hon skulle vara lugn i kyrkan. Hon fick inte presenten. Amen.
Men det var underbart att träffa alla fina och älskade vänner! Så värt att ta tillfället i akt och bjuda in fler än bara släkten. Vi var 50 vuxna och 25 barn ca. Att få träffa alla gör mig så lycklig och ger mig massa energi. Synd bara att vi var i guds hus där man icke fick förtära skumpa och annan kul dryck. Annars kunde det blivit lite wohoo! Amen.
Solen sken i alla fall och fina Lisa sjöng Kärleksvisan i kyrkan som en gudinna, jag kompade. Resten av spelandet stod min gamla musiklärare Björn för. Lite kul. Amen.
Eftersom jag inte knäppte av en enda bild har jag tiggt till mig dessa, hoppas på fler :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar