Den ene -på torsdag ska jag ta en middag med blabla...
Den andre -ok, då hämtar jag och lägger barnen.
MEN sen kommer torsdagen och för den andre är det som att samtalet aldrig ägt rum. Man vet inte säkert heller om det har ägt rum. För den andre är helt säker på att den aldrig har hört något om någon middag och den ene är säker på att den andre har hört och svarat ok. Frågan är om den ene bara har tänkt tanken att den ska säga till den andre, men glömt, och tanken sedan blivit verklighet för den ene. Eller så har den andre helt enkelt aldrig lyssnat. Men ändå lyckats svara?
Två zombier som konverserar.
Det är inte heller så att det bara är åt ena hållet, dvs att det alltid är jag som berättar/frågar och Pierre som aldrig lyssnar utan det är lika ofta tvärt om. Som nu ikväll: jag ska just gå och lägga mig när Pierre kommer och hävdar att han har frågat om jag kan plocka undan i köket och att jag tydligen har sagt att jajamensan det ska jag. Men asså... va? Jag har helt säkert aldrig hört detta samtal och absolut inte heller svarat att jag ska plocka undan! (I så fall hade jag ju gjort det direkt och inte väntat tills jag är dödstrött och bara vill gå och lägga mig.) Så is it only in his mind, mabye. Eller?
Måste höra mig för om det är någon som känner igen sig. För då blir man ju inte lika orolig liksom. Om vi inte är ensamma med detta lilla dilemma d.v.s. Kan någon professor/hjärnforskare/zombieexpert förklara för mig var den felande länken är...












































